Det litteratursociologiska perspektivet
Johan Svedjedal: "Det litteratursociologiska perspektivet. Om en forskningstradition och dess grundantaganden" © Johan Svedjedal.
Uppsatsen får skrivas ut och laddas ned för eget bruk, men får inte spridas, publiceras eller på annat sätt dupliceras utan särskilt tillstånd från författaren. Uppsatsen publicerades ursprungligen i Tidskrift för litteraturvetenskap 25 (1996):3/4, s. 3–20 (ISSN 1104-0556).
Det litteratursociologiska perspektivet. Om en forskningstradition och dess grundantaganden
En av vårt sekels mest inflytelserika litteraturteoretiska uppsatser, Viktor Šklovskijs "Konsten som grepp" (1917, 1925), har indirekt också något väsentligt att säga om litteratursociologin. Šklovskij utvecklar där tanken att konstens uppgift är "främmandegöring", att tillintetgöra den "automatisering" som drabbar vår dagliga uppfattning av verkligheten. I vardagens avtrubbning rinner livet förbi som om det aldrig varit; konstens uppgift är att lära oss att se föremålen igen. "Konstens uppgift är att förmedla en förnimmelse av föremålet, som vision, och inte som igenkännande" (Šklovskij 1917/1971, s. 51). Därför måste konstens språk vara ett språk som väcker förvåning, som är bromsat och hinderbemängt, ett avigt och konstruerat sätt att uttrycka sig. Så blir konsten onatur upphöjd till skönhet, överraskningen förädlad till sanning.
Šklovskijs uppsats är ett utmärkt exempel på att också vetenskap kan fungera desautomatiserande - hans beskrivning av det skönlitterära språkets funktionssätt innebär ett nytt perspektiv som ändrar vår uppfattning av verkligheten. "Konsten som grepp" påminner om att också vetenskapens syfte kan vara att väcka förvåning. Men om konstens metoder är språklig främmandegöring, använder sig vetenskapen helst av andra former av distansering. Det välbekanta görs där främmande genom misstänksamhetens systematik – att inte ta något för givet är vetenskapsidkarens uppgift. För mig har litteratursociologin fungerat som ett sätt att upprätta analytisk distans till skönlitteraturen, som en påminnelse om vad man kan kalla fiktionens fundamentala onaturlighet. Den erbjuder ett vetenskapligt perspektiv för främmandegöring.
*
Ibland möter man uppfattningen att litteratursociologin skulle konstitueras av att vara en grupp forskningsområden, en vetenskaplig inriktning vars uppgift är att täcka in domäner som av olika skäl hamnat utanför den mer traditionellt inriktade litteraturforskningens område. I sin mest osmälta form kan åsikten formuleras som att litteratursociologin ägnar sig åt de verk som blev över när den övriga litteraturforskningen tagit sitt, och att den därutöver ägnar sig åt analyser av det litterära livets olika institutioner och förmedlingsvägar.
Synpunkten är riktig i en trivial mening – ja, litteratursociologiskt inriktade forskare ägnar sig också åt sådant – men är felaktig om den identifierar område med utgångspunkter. Att litteratursociologiska undersökningar ägnas åt sådant som de glömda litteraturerna, försummade litterära fält (jfr Furuland 1990, s. 181 ff) eller marginaliserade författare är en effekt, inte en utgångspunkt. Intresset för sådana delar av det litterära livet föds ur det särskilda perspektiv som kännetecknar litteratursociologiska analyser, ur den uppsättning av grundantaganden som jag vill kalla "det litteratursociologiska perspektivet". Som forskningsinriktningens historia visar kan litteratursociologin inte begränsas till olika dellitteraturer eller till analysen av enbart det litterära systemet – även om dess perspektiv i hög grad har bidragit till att vidga litteraturvetenskapens forskningsfält. Institutionellt är litteraturssociologin i Sverige integrerad i litteraturvetenskapen (det finns ingen särskild institution för eller examen i litteratursociologi); med sitt bredare undersökningsområde och sina vidare metoder erbjuder den samtidigt alternativa synsätt gentemot moderämnet.
Med en central definition kan litteratursociologi beskrivas som ett "systematiskt studium av litteraturen som socialt fenomen och som system och institution i samhället" (Furuland 1991, s. 264). Forskningsinriktningen är i regel inte enbart nutidsorienterad, utan har ett historiskt perspektiv, och den kombinerar gärna analys av litterära verk med undersökningar av litteraturens yttre villkor, allt med utgångspunkten att söka förbindelser mellan textuella fenomen och kontextuella. Den innebär alltså en specialisering som är en breddning. Innan jag går in på analysen av vad detta innebär, bör något dock sägas om själva ämnesrubriceringen.
Själva termen "litteratursociologi" har blivit något av en skandinavisk specialitet, detta av det enkla skälet att där finns professurer och institutioner med denna inriktning. I Köpenhamn finns vid Biblioteksskolan en avdelning för litteratursociologi (ledd av Erland Munch-Petersen) och en professur i nordisk litteratur, särskilt litteratursociologi vid Köpenhamns universitet (innehavare Hans Hertel). I Uppsala grundades redan 1965 Avdelningen för litteratursociologi vid litteraturvetenskapliga institutionen av Lars Furuland. En professur med beteckningen litteraturvetenskap, särskilt litteratursociologi inrättades där fr.o.m. läsåret 1978/79 (innehavare Lars Furuland t.o.m. 1991, Johan Svedjedal sedan 1993). Den relativt starka institutionella ställning som litteratursociologin har haft inom moderämnet litteraturvetenskap har bidragit till att både konservera och förnya inriktningen – konservera eftersom specialiseringen litteratursociologi därmed har kunnat överleva forskningspolitiska och metodiska modesvängningar, förnya eftersom den därmed ganska fritt har kunnat söka sina forskningsutmaningar. Samtidigt ska med eftertryck påpekas att litteratursociologin naturligtvis inte är begränsad till Uppsala; forskning med sådana utgångspunkter bedrivs vid samtliga litteraturvetenskapliga institutioner i landet – liksom vid en del andra institutioner.
Internationellt sett har innebörden av själva termen litteratursociologi varit föränderlig – sannolikt delvis därför att forskningsinriktningen inte institutionaliserats på samma sätt som i Skandinavien. Att den tyska litteratursociologin tog en annan riktning än den skandinaviska måste i inte ringa grad ha berott på att mycket av den utvecklades inom "Frankfurtskolan", den inriktning som hade sin institutionella hemmahörighet i det fristående, marxistiskt orienterade tvärvetenskapliga Institut für Sozialforschung. Litteratursociologin blev där en del av en intellektuell motståndsrörelse, "kritisk teori", riktad mot det kapitalistiska samhället. På litteraturanalysens område kombinerade forskare som Theodor Adorno, Walter Benjamin och Leo Löwenthal marxistisk samhällsanalys, filosofisk spekulation och normativ estetik (jfr t.ex. Wiggershaus 1986/1994) och gav därmed viktiga impulser till litteratursociologins utveckling.
På sextio- och sjuttiotalen var termen litteratursociologi mycket gångbar inom litteraturforskningen i England, USA, Frankrike och Tyskland. Den fungerade då som en internationell paraplyterm för forskning kring relationerna mellan litteratur och samhälle och den har också i fortsättningen levt kvar som ett överordnat, litteraturteoretiskt begrepp (ibland dock begränsat till studier av läsvanor och bokspridning). Under de senaste åren har termen också använts flitigare av sociologer inom den anglo-amerikanska sociologin (se t.ex. Templeton 1990; Hegtvedt 1991; Griswold 1993). Samtidigt har institutionaliseringen av litteratursociologisk forskning inom litteraturvetenskapen internationellt sett främst skett under andra rubriker. Den som strövar runt i biblioteks- och artikeldatabaserna på Internet för att hitta bidrag på området gör numera klokt i att söka på en rad andra termer utöver litteratursociologi – de viktigaste är kulturstudier (Cultural Studies), kultursociologi, bokhistoria, narratologisk läsarforskning (reader-response criticism), receptionsforskning, materialistisk kvinnolitteraturforskning, etnicitetsstudier, marxistisk litteraturforskning, empirisk litteraturvetenskap och populärlitteratur. Mycket av den utvecklingen måste tolkas ur vetenskapssociologisk synvinkel. Att staka ut en nytt område betyder specialisering. Och specialisering betyder nya tjänster.
Inget av dessa specialområden sammanfaller helt med litteratursociologins, men alla delar många intresseområden och grundantaganden med inriktningen. Därför ter sig den övergripande termen litteratursociologi fortfarande relevant, både som teoriterm och som beteckning på en specialisering. Inte sällan har dessa delområden faktiskt utvecklats direkt ur sociologiskt inriktad litteraturforskning. I vissa fall kan man i en forskares produktion följa hur denne med åren etiketterar om sin forskning. Ett exempel är Robert Darnton, som omkring 1970 kallade sina bokmarknadshistoriska studier för litteratursociologi (t.ex. Darnton 1971), men senare övergick till att utveckla ett område som han kallade bokhistoria (t.ex. Darnton 1982) – en inriktning som i mycket betyder litteratursociologi minus textanalysen. Många av de nya inriktningarna kan på detta sätt ses som insnävningar av litteratursociologins breda ambitioner, men andra kan betecknas som breddningar.
Det tydligaste exemplet är Cultural Studies, en inriktning som institutionaliserades i Birmingham vid Centre for Contemporary Cultural Studies och som de första åren hämtade inspiration och modeller från brittiska litteraturforskare som Richard Hoggart (ledare för institutet 1964–1973) och Raymond Williams. Bägge var starkt litteratursociologiskt orienterade – Hoggarts installationsföreläsning skisserade ett litteratursociologiskt program i fem punkter (jfr Schulman 1993) – men med åren vidgades strävandena inom Cultural Studies först till den att undersöka hela kulturlivet, sedan människors hela levnadssätt: deras vardag, nöjen, arbetsliv, föreställningar. Genom att betrakta världen som en text, öppen för analys, har Cultural Studies (särskild i sin nordamerikanska tappning) kombinerat etnologiska och litteratursociologiska perspektiv med en sådan uppslagsbredd att ämnet tycks omfatta all humaniora, åtminstone den samtidsorienterande. Var det disciplinspecifika finns för denna forskningsinriktning återstår att se, men otvivelaktigt sammanfaller dess litteraturvetenskapliga delar ofta med den skandinaviska litteratursociologin. Överensstämmelserna syns inte minst i de många antologier som utkommit inom Cultural Studies: i en av dem ingår t.ex. bidrag av litteratursociologiskt viktiga forskare som Theodor Adorno, Roland Barthes, Pierre Bourdieu, Max Horkheimer, Janice Radway och Raymond Williams (During 1993).
En av litteratursociologins uppgifter har varit att fungera som växthus för nya specialinriktningar inom litteraturforskningen. Men det väsentliga är självfallet inte vilken inriktning som var först eller vilken ämnesrubricering man väljer. Poängen med resonemangen ovan är just att visa hur termen litteratursociologi har förändrat innebörd genom åren. Intresset vid beskrivningen av forskningsinriktningen bör istället riktas mot dess utgångspunkter, de grundantaganden om litteratur och samhälle som litteratursociologisk forskning förutsätter. I det följande utgår jag från den inriktning som verksamheten har tagit i Sverige, främst under de tre senaste decennierna, men som framgår finns genomgående betydande likheter med linjer i den internationella utvecklingen.
*
Litteratursociologins forskningsområden har ägnats flera innehållsrika översikter (t.ex. Furuland 1970 och 1991; Hall 1979; Griswold 1993), och det finns ingen anledning att här upprepa dem. Kortast kan dess område beskrivas som att analysera produktion, distribution och konsumtion av litteratur. Mer generellt kan inriktningen beskrivas som inklusiv i det att den söker överblicka hela skönlitteraturen och alla skönlitterära fenomen. Litteratursociologin är också interdisciplinär i den meningen att den gärna hämtar modeller och inspiration från andra vetenskaper. Det hörs redan i namnet (en legering av litteraturvetenskap och sociologi), och genom åren har den tagit emot viktiga impulser från t.ex. historia, etnologi, bokhistoria och socialpsykologi. Jämsides med det har arbetet pågått med utvecklandet av disciplinspecifik teoribildning, t.ex. kretsloppsmodellen (Escarpit 1958/1970), figuren över "den litterära processen" (Furuland 1970 och 1991), resonemang kring "den litterära institutionen" (jfr t.ex. Melberg 1975) och teorin kring "litterära fält" (Bourdieu).
Syftet med litteratursociologisk forskning är att analysera hela "den litterära processen", inklusive de litterära verkens strukturer och verkningsmedel. Med en så allmän inriktning blir forskningsperspektivet givetvis avgörande för gränsdragningen mellan litteratursociologiskt inriktade undersökningar och andra – annars skulle ju all litteraturforskning definitionsmässigt vara litteratursociologi. Mer preciserat bör forskningsinriktningens utgångspunkt därför formuleras som en strävan att systematiskt analysera relationerna mellan skönlitteratur och samhälle. För att förtydliga vad det innebär kan denna strävan delas upp i tre underområden som kortfattat kan beskrivas utifrån dessa nyckelord. (Det säger sig självt att exemplifieringen måste bli utomordentligt selektiv.)
1) Samhället i litteraturen
Här ligger fokus främst på hur skönlitteraturen skildrar samhället: hur den avbildar en igenkännlig verklighet, omtolkar eller omskapar en yttre verklighet, hur den skapar bilden av ett samhälle. I vid mening cirklar man här runt frågor om realismproblemet, om speglingsteorin och om litteraturen som skapare av samhälleliga identiteter. Frågeställningarnas bredd betyder att olikartade och svårförenliga förhållningssätt ryms inom detta område, alltifrån filosofisk realism (verkligheten finns oberoende av betraktaren) till ontologisk solipsism (verkligheten finns endast i betraktarens medvetande). Den gemensamma roten är dock intresset för bilden av samhället i skönlitteraturen, i regel analyserat efter gruppkategorier som klass, genus eller etnicitet.
Som exempel på undersökningar av detta slag kan nämnas Georg Lukács studier av realismens utveckling, Victor Svanbergs analys av den sociala bakgrunden till den försenade svenska "medelklassrealismen" vid 1800–talets mitt, Lars Furulands studie av statarna i litteraturen (Furuland 1962) och Edward Saids studie av imperialism och kultur med dess analys av stereotyper, retoriska figurer och lakuner hos författare som Joseph Conrad och Jane Austen (Said 1993). Viktiga bidrag på området har i Sverige på senare år kommit från forskare som har undersökt den sociala konstruktionen av identiteter, inspirerade av feministiska teorier (t.ex. Heggestad 1991) och etnicitetsforskning (t.ex. Anna Williams 1991).
Inte minst har genusperspektiv vitaliserat det litteratursociologiska studiet av samhället i litteraturen; gradvis syns balansen med åren också ha förskjutits från undersökningar av hur författare reflekterar samhället i sina verk till hur de reflekterar över det – även om undersökningar med litteratursociologisk bredd brukar innefatta bägge dessa aspekter.
2) Litteraturen i samhället
Tonvikten ligger här på hur skönlitteraturen fungerar som opinionsbildare, som politisk kraft och förmedlare av idéer. Särskilt riktas intresset mot litterära kampanjer i sociala frågor och deras genomslag hos allmänhet och beslutsfattare. Undersökningar av rösträttskvinnornas arbete i press och skönlitteratur för att få gehör för sina krav är ett exempel (Björkenlid 1982), en analys av Ivar Lo-Johanssons kampanjer kring statarfrågan ett annat (Furuland 1976). Ofta koncentreras sådana studier på berättartekniska analyser – hur bär sig författarna åt för att fängsla och övertyga? – men för att bli heltäckande måste de kombineras med flerskiktade studier av mottagandet inom olika befolkningsgrupper.
3) Litteratursamhället
Under denna rubrik kan samlas studier som främst ägnas litteraturens yttre villkor, alltså bokmarknadens utveckling, författarnas försörjning, förlags- och bibliotekshistoria, m.m. Därmed sammanfaller området i mycket med den inriktning som under 1980-talet börjat beskrivas som "bokhistoria" och som internationellt representeras av namn som John Sutherland, Robert Darnton, Jerome McGann och Henri-Jean Martin. I Sverige kan man nu också peka på bidrag av litteratursociologiskt intresse från andra ämnen – en avhandling i statsvetenskap om författarförsörjning och statlig kulturpolitik (Li Bennich-Björkman 1991), förlagshistoriska avhandlingar i historia (Peterson 1993) och ekonomisk historia (Sundin 1996). (En översikt över svensk bokhistorisk forskning finns i Björkman 1995.)
En grund för undersökningar av litteraturens samhälle är i Sverige det mångåriga och mödosamma arbetet med att bringa samman en statistik över utgivningen som är mer pålitlig än den som finns i olika officiella publikationer. (Grundläggande metodiska synpunkter, Johansson 1969, s. 2962 ff.) Det litterära samhällets utveckling under hundra år av marknadsekonomi täcks i ett par översikter omfattande tiden från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet (Rinman 1951; Svedjedal 1993). Därutöver har i Skandinavien viktiga undersökningar ägnats en rad bokmarknadsfenomen – som exempel kan nämnas studier om översättningslitteratur (Munch-Petersen 1978; Hansson 1982), en översikt om läsarhistoriens teori och metoder (Hansson 1995), kulturpolitik och dess konsekvenser (t.ex. Herder 1986; Johansson & Petterson 1986) och litteraturens roll i nutidens mediesamhälle (Hertel 1996). Ytterligare en rad specialstudier kunde räknas upp: undersökningar av delar av det litterära systemet har blivit ett av litteratursociologins specialområden.
Ett metodiskt banbrytande arbete på området är Bo Bennich-Björkmans avhandling om författarförsörjning och författarfunktioner i Sverige från 1550 till 1850. Den demonstrerar hur författarnas skapande och självförståelse styrdes av kravet att låta skönlitteraturen vara en meritering för ett statligt ämbete där författarskapet sedan i mycket blev ett uttryck för de maktägande kretsarnas värderingar. Först vid den moderna litterära marknadsekonomins genombrott på 1800-talet försvann "ämbetsförfattaren" som den litterära karriärens idealtyp (Bo Bennich-Björkman 1970a). Så påminner denna undersökning om att litteratursociologiskt breda studier syftar till att koppla tillbaka frågor om litteraturens yttre villkor till dem om de skönlitterära verkens strukturer. För bokhistorien kan undersökningen av litteratursamhället vara ett självändamål – för litteratursociologin är den ett medel för att besvara mer övergripande frågor om litteratur och samhälle.
Sådana studier kan också bidra till att lösa det problem som inom marxistisk teoribildning kallas mediering – förmedlingen från bas till överbyggnad, samhällets inverkan på litteraturen. Bokmarknadshistorisk forskning kan ofta detaljerat visa hur författarnas professionella villkor – förlagsväsende, arvodessystem, publiceringsform – påverkar deras skapande. De fyller därmed igen den lucka i det materialistiska resonemanget som vanligen präglar marxistiska litteraturanalyser (jfr Svedjedal 1993, s. 22 ff), förmodligen därför att dessa inte sällan begränsar sin forskningsuppgift till att analysera ideologier i litterära verk (se t.ex. Eagleton, s. 1976/1978, s. 8). Uppslagsrika och metodiskt inflytelserika resonemang hos Walter Benjamin (1936/1969) om konstverkets ändrade roll i masspublikens tidevarv förebådar härvidlag bokmarknadshistoriens resultat.
*
Behovet av litteratursociologi som en tydliggjord forskningsinriktning uppstod när litteraturvetenskapen började snäva in sina analysmodeller. I den äldre form av bred, kulturhistorisk litteraturforskning som exempelvis Henrik Schück representerade i Sverige, fanns synsätt som förebådade det litteratursociologiska perspektivet. För Schück innebar litteraturhistoria inte minst att studera litteraturens plats i samhället. Den metodutveckling och precisering av frågeställningarna som ämnet genomgick under mellankrigstiden medförde dock att samhällsaspekter på litteraturen trängdes i bakgrunden. Metodutvecklingen innebar att forskaren mer bestämt fokuserade vissa områden – och därmed bortsåg från andra. För den biografiskt-psykologiskt arbetande litteraturhistorikern tenderade författaren inte sällan att framstå som en särling mer än som en samhällsvarelse, för komparativisten blev orsaken till litterära verk andra litterära verk. Och från femtiotalet skulle olika närläsningsmetoder slå igenom som innebar att forskarna begränsade den litteraturvetenskapliga analysen till studier av verkens strukturer och konstnärliga verkningsmedel. Så uppstod behovet av en teoribildning som mer metodiskt bearbetade frågor om relationen mellan verken och deras omvärld.
Det dröjde till 1960-talet innan litteratursociologin, genom Lars Furuland, formerades som en teoretiskt genomreflekterad forskningsinriktning i Sverige. Avgörande var då Furulands breda synsätt och hans arbete med att utveckla olika teorier och modeller för att beskriva litteraturens roller i samhället, t.ex. diagrammen över "den litterära processen" och över litteraturen i lokalsamhället (t.ex. Furuland 1991). Men redan 1946 formulerade Victor Svanberg premisserna för en sociologiskt orienterad litteraturvetenskap. Det skedde under en period när de komparativa och de biografisk-psykologiska perspektiven dominerade, och Svanberg arbetade med självfallenhet inom det genetiska paradigmet. För honom var själva kärnan i litteraturforskningen att förklara diktverk. Allt annat var utanverk eller förberedelser. Textkritik, stilanalys, estetisk värdering och analys av litterära formspråk var inte mer än hjälpmedel. "De ingår i litteraturhistorikerns utrustning, är värdefulla, ja oundgängliga hjälpmedel åt honom. Men hur skickligt han än hanterar dem, blir han ej litteraturhistoriker, förrän han sätter som sitt mål att förklara diktverks och smakriktningars uppkomst". (Svanberg 1946/1968, s. 15.) För att nå dit fanns i princip två vägar: "Den ena är att förklara dikt ur dikt. Den andra är att förklara dikt ur liv." (s. 15)
Den första vägen innebär komparativ metod, den senare biografisk-psykologisk eller sociologisk metod. Svanberg förnekade inte det vetenskapliga värdet av något av dessa förhållningssätt, men ville lyfta fram den systematiska, sociologiska metoden. "Det är att undersöka, om och på vad sätt vanligt, regelmässigt, kollektivt mänskligt liv bestämmer diktens gestaltning och innebörd. Vid lösandet av denna uppgift blir litteraturhistorien ett led i vetenskapen om människan som natur- och kulturvarelse. Den har då att stödja sig på resultat, som nåtts av andra, säkrare och snabbare arbetande discipliner." (s. 15)
Åtskilligt har förändrats sedan Svanberg skisserade sitt program. Men fortfarande återstår den skillnad mellan en smal och en bred litteraturforskning som han pekar på – även om gränsen nu kanske snarare går mellan strävan att enbart tolka eller jämföra och strävan att dessutom finna förklaringar. Det genetiska paradigmet är numera inte lika självklart som för Svanberg. I kontextualiseringens och intertextualitetens epok öppnas valet att analysera frågor om litteratur och samhälle utan att söka efter orsakssamband.
Var gränsen går mellan litteratursociologiskt orienterade studier och andra former av litteraturforskning är enligt min uppfattning delvis ett skenproblem. Litteratursociolog kan aldrig vara något man är – litteratursociologi är något man gör. Det väsentliga är forskarens perspektiv, inte vilken etikett man sätter på henne eller honom. Eftersom litteratursociologi i huvudsak är en version av litteraturvetenskap, inte en sidoordnad verksamhet, tillhör inriktningens metoder och frågeställningar moderämnets basfärdigheter – något som också innebär att litteratursociologisk forskning ibland utförs under helt andra metodrubriker. (En del av dem har jag redan redovisat.)
De gemensamma nämnarna för de olika synsätt som har präglat litteratursociologin är deras systematiska, inklusiva och interdisciplinära strävan. Därför har forskningsinriktningen ofta inspirerats av övergripande kultur- och samhällsanalytiska metoder. Några av de samhällsanalytiska teoribildningar som under de senaste decennierna har betytt mest för litteratursociologiskt orienterade undersökningar är marxism, offentlighetsteori (Habermas), kultursociologi (Bourdieu), genusteori och marknadsekonomiska synsätt – modeller som bearbetar frågor om människan, samhället och kultursamhället.
I sista hand är det litteratursociologiska perspektivet en människosyn, tillämpad på litteraturen och den litterära processen: tanken att människan måste förstås som samhällsvarelse. Att anlägga det perspektivet, och att göra det med respekt för andra synsätt, är den litteratursociologiskt intresserade forskarens utgångspunkt.
*
Bakom detta perspektiv finns en uppsättning grundantaganden, en samling av föreställningar och metodiska utgångspunkter, som skapar det litteratursociologiska synsättet. De brukar inte radas upp i de tryckta undersökningarna, men utgör en teori som är oupplösligt förbunden med litteratursocioligns praxis. Dessa grundantaganden kan kombineras på olika sätt, vart och ett av dem kan tillämpas på mycket divergerande sätt, och något av dem till och med ibland utelämnas – en flexibilitet i det litteratursociologiska perspektivet som ligger bakom många av metoddebatterna inom forskningsinriktningen. Avslutningsvis ska jag säga något om dessa grundantaganden, illustrerade med några kortfattade exempel. Som förut ligger tonvikten på svenska undersökningar, men med anknytning till föregångare och större strömningar på det internationella området. Det ska också understrykas att exemplifieringen inte avser någon granskning av hur de olika antagandena tillämpas i enskilda undersökningar. En sådan analys tillhör litteratursociologins angelägna uppgifter, men skulle här föra för långt.
1) Materialism
Ordet får här i vid mening täcka åsikten att mänskligt handlande helt eller delvis styrs av materiella faktorer, i mer begränsad mening den forskningsstrategi som innebär sökandet efter yttre förklaringar till diktverk: samhällsläget, författarens levnadsvillkor, förhållanden på bokmarknaden, osv.
Materialismen tillhör de äldsta trätofrågorna inom litteratursociologin; den är avgörande för debatten mellan marxister och icke-marxister, mellan historiematerialister och materialister med annan historiesyn. För den dialektiske materialisten är historiens drivkraft klasskampen. I dess litteratursociologiska tolkning betyder det att forskarens främsta uppgift är att frilägga klasståndpunkterna i det litterära verket, ibland även att undersöka författarens egen klasståndpunkt (t.ex. Arvidson 1938; Melberg 1978). Andra former av analyser tenderar att avfärdas som "empiriopositivistiska", studier som mer bekräftar och betjänar samhället än genomlyser det (se t.ex. Sørensen 1973, s. 23 ff; Melberg 1973; Aspelin 1975). Mot det kan icke-marxister invända att historiematerialismen tenderar att fungera reduktionistiskt, att bli en metod där svaret (klasskampen) är givet på förhand. För den som inte delar den dialektiska materialismens historiesyn blir klasskampen en drivkraft bland andra, en faktor vars vikt i varje enskilt fall måste jämföras med andras. (Vetenskapshistoriska synpunkter ur marxistisk synvinkel på debatten under trettiotalet, Forser 1980.)
I grunden förenas dessa bägge materialistiska synsätt dock av den huvudprincip som hos Marx formulerades som att det mänskliga varat bestämmer medvetandet. De tenderar därför att vara starkt förknippade med användandet av genetisk metod. Materiella faktorer används då för att förklara litteratur, inte bara för att förstå den.
2) Grupperspektiv
Strävan till systematik leder ofta till anläggandet av grupperspektiv. Undersökningarna är gärna breda, ofta direkt inriktade på större kategorier, ibland på att se individer mot bakgrund av sådana kollektiv. Här finns en skillnad i den metodiska tonvikten gentemot annan litteraturforskning, som tenderar att fokusera den enskilde författaren eller det enskilda verket. Grupperspektivet medför ofta en användning av kvantitativa metoder – så i läsarundersökningar (t.ex. Hansson 1964), statistik över bokutgivning (En bok om böcker, 1972), författarsociologiska undersökningar (t.ex. Thorsell 1957), kvantitativa innehållsanalyser (t.ex. i Svensson 1983, s. 151–222; Kussak 1982a, kap. 3–4 och 1982b) eller för kombinationer av flera aspekter (t.ex. Mählqvist 1977).
Strävan är att söka efter större mönster på alla nivåer, spåra gruppvisa likheter i beteenden, idéer, litterära strukturer och motiv, osv. – allt syftande till att nå stabilare och mer representativa resultat än det enskilda, slumpvis valda exemplet kan ge. Väsentligt är då att dessa mönster perspektiveras med olika övergripande kultur- och samhällsteorier (t.ex. utifrån klass, genus eller etnicitet), annars finns risken att studierna fastnar i ren materialredovisning. Även strukturanalytiska modeller som syftar till att frilägga likheter och invarianter inom grupper av texter (t.ex. Eco 1965/1971) har spelat stor roll för grupperspektivet i litteratursociologiskt inriktade textanalyser. En annan metodisk bakgrund finns i amerikansk hårddatasociologi, men väsentligt är då att påpeka att litteratursociologiska undersökningar i regel kombinerar kvantitativ och kvalitativ analys. Översiktliga genomgångar av större mängder av texter (i vissa fall redovisade i tabellform) fördjupas med analyser av enskilda verk, breda studier av författarpopulationen med genomgångar av enskilda författarkarriärer (t.ex. Sahlin 1989), osv. Inte minst intressant är då att studera de spänningsfyllda relationerna mellan kollektiv och individ, mellan mönstret och det enskilda exemplet.
Grupperspektivet ställer mycket stora krav på den litteratursociologiska forskaren, inte bara arbetsmässigt utan också metodiskt. För kvantitativa undersökningar, antingen de är heltäckande eller urvalsorienterade, är studier i litteraturvetenskap sällan tillräcklig förberedelse. Men de är nödvändiga hjälpmedel för att större mönster ska kunna göras synliga.
3) Sociopoetik
Under denna rubrik kan samlas en rad föreställningar om litteraturens förhållande till samhället. En kan sammanfattas som "speglingsteorin": föreställningen att litteraturen på olika sätt reflekterar samhället. Inom denna tankesfär finns mängder av varianter, alltifrån den sorts realismteori som säger att litteraturen (med eller mot författarens vilja) avbildar typiska drag i verkligheten och över till tanken att det tvärtom är genom sina förtiganden och lakuner som litteraturen avslöjar ideologier hos författaren och i hans samtid (t.ex. Macherey 1966/1978, s. 85 ff). Realismteorin är en utomordentligt rik litteratursociologisk tradition, alltifrån Marx, via Lukács och Bachtin fram till Lucien Goldmann och Fredric Jameson (jfr Swingewood 1986).
En annan sociopoetisk modell fokuserar frågan om för vilka syften litteraturen skrivs, vilken som är dess tilltänkta målgrupp eller marknad. Analysen centreras här kring vilka grepp författaren använder för att fånga läsaren – för att underhålla, övertyga eller upplysa. Formanalysen blir då central, inte sällan med inflytande från reader-response criticism, och tar sikte på t.ex. läsartilltal, narrativa strukturer och symbolmönster (svenska exempel t.ex. Lönnroth 1978; Svedjedal 1987). En specialisering inom sådana läsarrelaterade synsätt har i Uppsala varit analyser av detektivromaner (t.ex. Hedman 1985; Wendelius 1995).
Bakom sådana undersökningar av formspråk och framförandesituation ligger en interaktionistisk människosyn, besläktad med den hos socialpsykologen George Herbert Mead (jfr även t.ex. Asplund 1987), som innebär att intresset riktas mot hur litterära verk kommer till i ett skapande samspel mellan författaren och dennes omvärld. Undersökningarna kan ofta koncentreras på den roll som andras synpunkter spelar för hur litterära texter utformas, antingen det sker genom förläggares direkta inflytande (t.ex. Sutherland 1976) eller omarbetningar utanför författarens kontroll (t.ex. McKenzie 1985; McGann 1985/1989; Svedjedal 1989). Sådana undersökningar grundas i regel i två tankar. För det första att författares skapande måste undersökas utifrån deras "litterära responsivitet" (Svedjedal 1994), deras benägenhet att ta intryck av råd från omvärlden. Och för det andra att verkens förändringar måste förstås som ett utslag av ett "skapande förräderi" (Escarpit 1973) som är nödvändigt för att verken alls ska överleva – vuxenböcker får nytt liv som barnböcker, klassiker som filmer, osv. Under de senaste decennierna har viktiga perspektiv härvidlag kommit från förlagshistoria och textkritik/textsociologi.
Andra litteratursociologiskt inriktade forskare har fokuserat läsaren som den aktivt väljande och utväljande parten. Analyserna ägnas påfallande ofta populärkultur, sannolikt för att bilden av konsumenten i sådan forskning förut tenderat att vara mycket schematisk. Medan tidigare populärkulturforskare ofta såg läsarna som närmast försvarlösa offer för "kulturindustrin" (Horkheimer & Adorno 1944/1981), har många forskare de senare decennierna tagit fasta på frågan om läsarens medskapande (för somliga avgörande) roll i kulturproduktionen. Intervjuer med storläsare av populärlitteratur har t.ex. visat i hur hög utsträckning de genomskådar klichéerna i böckerna, men samtidigt kan finna tröst, uppmuntran och frihetsbudskap i dem (t.ex. Radway 1984/1987; Hansson 1988). Och bredare teoribildningar av vardagskultur har drivit liknande teser om hur människor använder och omtolkar olika slags kulturformer för att göra vardagligt, tankemässigt motstånd mot de maktägande grupperna (t.ex. Fiske 1989). På några decennier tycks perspektivet ha förbytts: från ett förnekande av marknaden till ett bejakande av den.
Speglingsteorierna, de interaktionistiska kreativitetsmodellerna och kulturproduktionstänkandet strider självfallet mot varandra på åtskilliga punkter. Men de bör ändå sammanföras eftersom de förenas i utgångspunkten att undersöka hur litteratur och litterära betydelser föds i ett skapande samspel mellan litteratur och samhälle.
4) Brett litteraturbegrepp
Att litteratursociologin har utvecklats inom litteraturvetenskapen betyder att den har koncentrerat sig på fiktionslitteraturen – detta olikt bokhistorien, som i princip arbetar med studier av både fack- och fiktionslitteratur. Vad gäller skönlitteraturen har dock litteratursociologiskt orienterade forskare tillämpat ett så vittfamnande litteraturbegrepp som möjligt (ofta också med riklig användning av icke skönlitterärt material). Några estetiska gränsdragningar har inte varit avgörande för valet av studieobjekt, varför man ofta har uppmärksammat marginaliserade och försummade litteraturarter. I Uppsala har exempelvis forskningsprojekt ägnats folkrörelsernas litteratur, barn- och ungdomslitteratur, populärlitteratur och invandrarlitteratur (svensk-amerikansk litteratur). Jämsides har dock många litteratursociologiska undersökningar ägnats verk och författarskap som anses tillhöra kärnan i den litterära kanon; sysslandet med försummade litteraturer får inte medföra en marginalisering av kvalitetslitteraturen (en term som litteratursociologiskt ska förstås som en social kategori, inte som forskarens egen estetiska åsikt).
Det breda litteraturbegreppet slår också igenom i valet av undersökningsmaterial. Litteraturforskningen tenderar i vissa fall att begränsas till att bli en böckernas vetenskap. Men litteratursociologiska undersökningar följer gärna den linje inom moderämnet som även behandlar material i andra medier än boken: handskriftspublicerad litteratur, tillfällestryck, verk som endast publicerats i tidningar och tidskrifter, fiktionstexter i AV-medier. Ur det breda litteraturbegreppet följer därför ofta strävan att studera litteraturen efter dess förmedlingsvägar snarare än utifrån t.ex. genre eller författarskap. Sådana undersökningar har i Uppsala ägnats de kommersiella lånebiblioteken och romanens genombrott vid slutet av 1700-talet (Björkman 1992), högläsningskulturen och familjekulten i det slutande 1800-talets Sverige (Johannesson 1980), högläsningslitteraturens roll inom nykterhetsrörelsen under seklets första decennier (Rydbeck 1995) och skönlitteraturen i radio (Lundgren 1994).
Av särskilt intresse är i sådana sammanhang hur tanken på nya förmedlingssituationer påverkar litteraturens uttrycksmedel. Genombrottet för det nya textmediet Internet ger nu den litteratursociologiska forskningen nya utmaningar för studier av förändringar i den litterära processen.
5) Värderingsdistans
Litteratursociologin är en vetenskap om litterära värderingar snarare än en litterärt värderande vetenskap. Det breda litteraturbegreppet är oftast förbundet med estetisk relativism i den meningen att litteratursociologiska undersökningar gärna väljer sina litterära objekt efter deras representativitet eller betydelse för breda publikgrupper snarare än efter föreställningar om ett givet, inherent estetiskt värde. Att studera litterärt värde blir då främst frågan om att analysera litteraturens funktioner och värderingarnas förändringar. Kulturella fenomen analyseras som historiskt betingade konstruktioner – det kan gälla själva kulturbegreppet (Raymond Williams 1958/1984), termen litteratur (Bo Bennich-Björkman 1970b), litteraturkritikens och litteraturanalysens historia (Eagleton 1984) eller bilden av enskilda författarskap (Widdowson 1989).
Specialstudier i de litterära värderingarnas historia har gjorts genom analyser av den litterära kanon, i Uppsala t.ex. genom studier av litterära värderingar i gymnasieskolans läromedel (Brink 1992) och genusanalyser av könsperspektiv i litteraturhistoriska översiktsverk (Anna Williams 1996). På senare år har Pierre Bourdieus teorier betytt mycket för studierna av den fortgående kampen om smakbildningen i det litterära fältet; nyanseringen i analysen står och faller då med insikten att modellerna om betydelsen av olika slags "kapital" gäller funktioner mer än aktörernas intentioner, betydelser mer än drivkrafter. Bourdieus roll för den skandinaviska litteratursociologin märks inte minst i att två av de största forskningsprojekten under nittiotalet har präglats av hans terminologi: "Den litterære institusjonen i Norge etter 1945" (LITINOR, Oslo) och "Kvinnorna på det litterära fältet 1880-1990" (Uppsala).
Bourdieus teorier och andra värderelativistiska synsätt opererar med utsagd värdedistansering, men därutöver måste naturligtvis påpekas att själva valet av undersökningsobjekt ofta uttrycker detta budskap för den litteratursociologiskt orienterade forskaren. Den som väljer att ägna sin forskning åt populärlitteratur eller åt författare som sorterats bort av litteraturhistoriens ständigt malande separator, behöver inte göra det utifrån estetiska skäl. Men värderingsdistansen uttrycks här genom ämnesvalet istället för genom programuttalanden.
Samtidigt måste påpekas att litteratursociologiska formanalyser oftast har en värderande dimension genom att de tar ställning till frågor som originalitet och konstnärlig effektivitet. Här finns en paradox besläktad med den i mycket av reader-response criticism: värderingsdistansen innehåller subjektiva värderingar. Den metodiska vägen för att undvika subjektivismens fälla blir i litteratursociologiska analyser inte sällan att undersöka samtidens reception av de analyserade verken – ett tillvägagångssätt som onekligen hjälper forskaren att skapa distans till de egna värderingarna.
*
Denna kortfattade redogörelse för det litteratursociologiska perspektivet och dess grundantaganden har med nödvändighet renodlat linjer och exempel. I praktiken kombinerar litteratursociologiska analyser ständigt olika aspekter och metoder (en naturlig följd av forskningsinriktningens inklusiva strävan), och exemplen ovan får därför absolut inte ses som en redovisning av forskarprofiler. Listan över grundantaganden kan emellertid ses som en utgångspunkt för mer precisa analyser av litteratursociologiska ståndpunkter hos enskilda forskare eller skolbildningar. Vilken slags materialism företräder en viss undersökning? Anlägger den ett grupperspektiv? Vilken sociopoetik tillämpar den? Hur brett litteraturbegrepp arbetar den med? Vilken är utgångspunkten beträffande litterära värderingar?
Inte minst kan sådana frågor vara led i en nödvändig litteratursociologisk självreflexion över grepp, utgångspunkter och traditioner. För det litteratursociologiska perspektivet måste också vara en övning i självrannsakan. Och även självrannsakan kräver främmandegöring.
Litteratur
Arvidson, Stellan, Thorild och den franska revolutionen, Stockholm 1938
Aspelin, Kurt, "Typer av litteratursociologi", Textens dimensioner. Problem och perspektiv i litteraturstudiet, Stockholm 1975, s. 126–161
Asplund, Johan, Det sociala livets elementära former, Göteborg 1987
Benjamin, Walter, "Konstverket i reproduktionsåldern" (orig. 1936), Bild och dialektik. Essayer i urval och översättning av Carl-Henning Wijkmark, Uddevala 1969, s. 60–96
Bennich-Björkman, Bo, Författaren i ämbetet. Studier i funktion och organisation av författarämbeten vid svenska hovet och kansliet 1550 –1850, Stockholm 1970 (Studia Litterarum Upsaliensia, 5) [1970a]
– , Termen litteratur i svenskan 1750–1850, Uppsala 1970 (Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 4) [1970b]
Bennich-Björkman, Li, Statsstödda samhällskritiker. Författarautonomi och statsstyrning i Sverige, Stockholm 1991
Björkenlid, Bertil, Kvinnokrav i manssamhälle. Rösträttskvinnorna och deras metoder som opinionsbildare och påtryckargrupp i Sverige 1902–1921, Uppsala 1982 (Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 17)
Björkman, Margareta, "A Survey of Swedish Research on the History of Books", Wolfenbütteler Notizen zur Buchgeschichte 1995:2, s. 89–123
– , Läsarnas nöje. Kommersiella lånbibliotek i Stockholm 1783–1809, Uppsala 1992 (Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 29)
En bok om böcker. Litteraturutredningens branschstudier (SOU 1972:80) T.ex. kap. 8: Furuland, Lars & Johansson, Hans Olof, "Svensk bokutgivning under 1900-talet – en översikt" (s. 208–225); kap 9: Furuland, Lars & Johansson, Hans Olof, "Utgivningen av skönlitteratur 1965–1970" (s. 226–265); kap. 11: Johansson, Hans Olof, "Utgivningen av böcker i massmarknadsserier 1965–1970" (s. 276–309); kap 13: Furuland, Lars, "Finns klassikerna att köpa? Lagerhållningen 1971 av klassiker och allmänt erkänd 1900-talslitteratur" (s. 369–404)
Brink, Lars, Gymnasiets litterära kanon. Urval och värderingar i läromedel 1910–1945, Uppsala 1992 (Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 30)
Darnton, Robert, "Reading, Writing, and Publishing in Eighteenth-Century France: A Case Study in the Sociology of Literature", Daedalus (Winter 1971), s. 214–256
– , "What Is the History of Books?", Daedalus (Summer 1982), s. 65–83
During, Simon (ed.), The Cultural Studies Reader, London & New York 1993
Eagleton, Terry, The Function of Criticism. From The Spectator to Post-Structuralism, London 1984
– , Marxism och litteratur. Översättning av Anders Olsson och Svante Weyler, Stockholm 1978 [engelska orig. 1976]
Eco, Umberto, "Berättarstrukturerna hos Ian Fleming", (orig. 1965; övers. av Jane Lundblad), Form och struktur. Texter till en metodologisk tradition inom litteraturvetenskapen valda av Kurt Aspelin och Bengt A. Lundberg, Stockholm 1971, s. 230–268
Escarpit, Robert, " 'Creative Treason' as a Key to Literature", Sociology of Literature and Drama. Edited by Elizabeth and Tom Burns, Harmondsworth 1973 (Penguin Modern Sociology Readings), s. 359–367
– , Litteratursociologi. Övers. av Nils Peter Tollnert, svenska noter av Hans Olof Johansson, förord av Lars Furuland, Stockholm 1970 [franska orig. 1958]
Fiske, John, Understanding Popular Culture, London 1989
Forser, Tomas, Marxism, positivism och litteratur. Om den svenska litteratursociologins framväxt, Göteborg 1980 (Arkiv Studiehäften, 9)
Furuland, Lars, "Litteratur och samhälle. Litteratursociologiska frågeställningar", Forskningsfält och metoder inom litteraturvetenskapen, red. Lars Gustafsson, Stockholm 1970 (ALMA-serien, 24), s. 165–206
– , "Litteratur och samhälle. Om litteratursociologin och dess forskningsuppgifter", Ljus över landet och andra litteratursociologiska uppsatser, Hedemora 1991 (Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 28), s. 262–307
– , Statarna i litteraturen. En studie i svensk dikt och samhällsdebatt från Oxenstierna och Almqvist till de första arbetardiktarna, Stockholm 1962
– , Statarnas ombudsman i dikten. En bok om Ivar Lo-Johansson, Stockholm 1976
– , "Svensk litteratursociologi", Forskning i ett föränderligt samhälle. Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond 1965–1990. Utg. av Kjell Härnqvist och Nils-Eric Svensson, Hedemora 1990, s. 172–186
– , se även En bok om böcker
Griswold, Wendy, "Recent Moves in the Sociology of Literature", Annual Review of Sociology 19(1993), s. 455–467
Hansson, Gunnar, Dikt i profil, Göteborg 1964
– , Inte en dag utan en bok. Om läsning av populärfiktion, Linköping 1988 (Linköping Studies in Art and Science, 30)
– , Den möjliga litteraturhistorien, Stockholm 1995
Hansson, Stina, "Afsatt på swensko". 1600-talets tryckta översättningslitteratur, Göteborg 1982 (Skrifter utgivna av litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg, 5)
Hall, John, The Sociology of Literature, London 1979
Hedman, Dag, Eleganta eskapader. Frank Hellers författarskap till och med Kejsarens gamla kläder, Örkelljunga 1985
Heggestad, Eva, Fången och fri. 1880-talets svenska kvinnliga författare om hemmet, yrkeslivet och konstnärskapet, Uppsala 1991 (Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 27)
Hegtvedt, Karen A., "Teaching Sociology of Literature through Literature", Teaching Sociology 19(1991), s. 1–12
Herder, Mats, Arbetsplatsbibliotek i Sverige. Studier av en uppsökande folkbiblioteksverksamhet och dess framväxt, Uppsala 1986 (Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 20)
Hertel, Hans, 500.000£ er prisen: Bogen i mediesymbiosens tid, Stockholm 1996 (The Adam Helms Lecture 1995)
Horkheimer, Max & Adorno, Theodor W., "Kulturindustri. Upplysning som massbedrägeri" (övers. Carl-Henning Wijkmark), Upplysningens dialektik. Filosofiska fragment, Göteborg 1981, s. 143–195 [tyska orig. 1944]
Johannesson, Eric, Den läsande familjen. Familjetidskriften i Sverige 1850–1880, Stockholm 1980 (Nordiska museets handlingar, 96)
Johansson, Hans Olof, Svensk lyrik 1931–1960. En översikt av originalutgivningen i bokform, Litteratur och samhälle 5(1969), nr 63
– , se även En bok om böcker
– , & Petterson, Lars, En bok för alla från förlag till läsare. Rapport från 1985 års utvärdering, Uppsala 1986 (Litteratur och samhälle 1986:1/2)
Kussak, Åke, Författaren som predikant. Ett frikyrkosamfunds litterära verksamhet 1910–1939, Stockholm 1982 (Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 16) [1982a]
– , Författaren som predikant. Tabellbilaga, Uppsala 1982 [1982b]
Lundgren, Solveig, Dikten i etern. Radion och skönlitteraturen 1925–1955, Uppsala 1994 (Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 31)
Lönnroth, Lars, Den dubbla scenen. Muntlig diktning från Eddan till Abba, Stockholm 1978
Macherey, Pierre, A Theory of Literary Production. Translated from the French by Geoffrey Wall, London 1978 [franska orig. 1966]
McGann, Jerome J., The Beauty of Inflections. Literary Investigations in Historical Method and Theory, rev. ed., Oxford 1988 [orig. 1985]
McKenzie, D.F., Bibliography and the Sociology of Texts, London 1985 (The Panizzi Lectures 1985)
Melberg, Arne, "Inledning", Den litterära institutionen. Studier i den borgerliga litteraturens sociala historia redigerade av Arne Melberg, Stockholm 1975, s. 9–29
– , "Litteratursociologi inom och utom systemet", BLM 42(1973):2, s. 87–92
– , Realitet och utopi. Utkast till en dialektisk förståelse av litteraturens roll i det borgerliga samhällets genombrott, Stockholm 1978
Munch-Petersen, Erland, Romanens århundade. Studier i den masselæste oversatte roman i Danmark 1800–1870, 1–2, København 1978
Mählqvist, Stefan, Böcker för svenska barn 1870–1950. En kvantitativ analys av barn- och ungdomslitteratur i Sverige, Stockholm 1977 (Skrifter utgivna av Svenska Barnboksinstitutet, 5)
Peterson, Bo, Boktryckaren som förläggare. Förlagsfunktion och utgivningspolitik hos P.A. Norstedt & Söner 1879–1910, Stockholm 1993
Radway, Janice A., Reading the Romance. Women, Patriarchy, and Popular Literature, London 1987 [orig. 1984]
Rydbeck, Kerstin, Nykter läsning. Den svenska godtemplarrörelsen och litteraturen 1896–1925, Uppsala 1995 (Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 32)
Sahlin, Gunnar, Författarrollens förändring och det litterära systemet 1770–1795, Stockholm 1989
Said, Edward W, Culture & Imperialism, London 1993
Schulman, Norma, "Conditions of their Own Making: An Intellectual History of the Centre for Contemporary Cultural Studies at the University of Birmingham", Canadian Journal of Communication 18(1993):1
Šklovskij, Viktor, "Konsten som grepp" (först publ. 1917; denna övers. bygger på versioner från 1919 och 1925) (övers. Bengt A. Lundberg), Form och struktur. Texter till en metodologisk tradition inom litteraturvetenskapen valda av Kurt Aspelin och Bengt A. Lundberg, Stockholm 1971, s. 45–63
Sundin, Staffan, Från bokförlag till mediekoncern. Huset Bonnier 1909–1929, Göteborg 1996
Sutherland, John A., Victorian Novelists and Publishers, London 1976
Svanberg, Victor, "Litteraturhistoria och samhällshistoria", Diktaren i samhället. Litteratursociologiska studier, Stockholm 1968 [orig. 1946]
Svedjedal, Johan, Almqvist – berättaren på bokmarknaden. Berättartekniska och litteratursociologiska studier i C.J.L. Almqvists prosafiktion kring 1840, Uppsala 1987 (Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 21)
– , Almqvists Det går an och konsten att överleva. En texthistorik, Uppsala 1989 (Litteratur och samhälle, 1988–1989:1/2)
– , Bokens samhälle. Svenska Bokförläggareföreningen och svensk bokmarknad 1887–1943, vol. 1–2, Stockholm 1993
– , "Författare och förläggare. Om litteraturvetenskap och förlagshistoria", Författare och förläggare och andra litteratursociologiska studier, Hedemora 1994, s. 9–34
Svensson, Sonja, Läsning för folkets barn. Folkskolans Barntidning och dess förlag 1892–1914. Med en inledning om fattiga barns läsning på 1800-talet, Stockholm 1983 (Skrifter utgivna av Svenska Barnboksinstitutet, 16)
Swingewood, Alan, Sociological Poetics and Aesthetic Theory, London 1986
Sørensen, Peer E., Elementær litteratursociologi. Et essay om litteratursociologiske grundproblemer, Kongerslev 1973
Templeton, Alice, "Sociology and Literature: Theoretical Considerations", Sociological Inquiry 60(1990):1, s. 34–46
Thorsell, Lennart, "Den svenska parnassens 'demokratisering' och de folkliga bildningsvägarna", Samlaren N.F. 38(1957), s. 53–135
Wendelius, Lars, Deckarförfattaren H.-K. Rönblom. En profilteckning, Uppsala 1995 (Litteratur och samhälle, 30:2)
Widdowson, Peter, Hardy in History. A Study in Literary Sociology, London 1989
Wiggershaus, Rolf, The Frankfurt School. Its History, Theories and Political Significance, translated by Michael Robertson, London 1994 [tyska orig. 1986]
Williams, Anna, Skribent i Svensk-Amerika. Jakob Bonggren, journalist och poet, Uppsala 1991 (Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 26)
– , Åttitalister och kvinnliga åttitalister. Genus och kanon i litteraturhistoriska översiktsverk, Uppsala 1996 (Litteratur och samhälle, 31:1)
Williams, Raymond, Culture and Society 1780–1950, Harmondsworth 1984 [orig. 1958]
